bloggella

Den kalla vinden sliter i mitt hår och jag cyklar frysande över Bergnäsbron från farmor och Kjell i hopp om att hitta sommaren ute på fjärden. Tyvärr verkar sommaren ha kommit av sig rejält och min dröm om att sitta ute på altanen och läsa är helt borta. Det får bli läsning i soffan under filten istället. Läser just nu I skuggan av ett brott av Helena Henschen, en mycket intressant läsning om ett vår tids mest uppmärksammade mordfall, de sydowska morden på 30-talet, då sonen skjuter pappan och två av tjänstefolket. Helena är barnbarn till den mördade morfadern som börjat gräva i fallet då det tystats ned i familjen. Hon har även skrivit om sin farmor SIgne Thiel i en annan bok, Hon älskade som jag läste i höstas, vilken var mycket bra.

Börjar det inte gå lite långt nu med kondoleanserna kring Michael Jacksons död? Att man i USA slår på i alla medier och skapar hype och hysteri är väl inget nytt men måste vi här i Sverige dras med i detta. I dag sänds minnesprogram och TV direktsänder minneshögtiden i från Staples arena och råga på allt så kommer några fans från Luleå att ha en minneshögtid på Floras kulle (?!) vid femtiden idag. Vad är allt det här ett uttryck över? Vad finns det för inneboende ångest som måste få kanaliseras på detta detta sätt. Jag tycker också om Michael Jacksons musik och tycker att han är The king of pop och kanske en av de största artisterna genom tiderna, men jag skulle inte sätta mig ned och sörja en person som jag aldrig träffat eller haft någon relation till annat än genom musiken. Musiken finns ju kvar att lyssna på dessutom. Är det enklare att sörja ikoner på avstånd och ger det en möjlighet att släppa ut den privata frustrationen och inneboende sorgen som ligger lagrad? Jag tror det ligger mycket i det och samtidigt kan jag väl tycka att det är bra för människorna i fall sådana här dödsfall (andra exempel är Diana, Elvis, Olof Palme) kan hjälpa människor att få fram känslor, men man måste hela tiden fråga sig själv: Vad är det egentligen jag sörjer?

När jag i går läste Alex Schulmans pappablogg tänkte jag på att det i dag den 6/7 är 22 år sedan min mellersta son Jonas föddes efter en långdragen förlossning på Bodens lasarett. Lasarettet i Luleå var stängt över sommaren så vi tog väl det säkra eller osäkra och åkte in lite väl tidigt i rädsla för att inte hinna i tid. Nu stannade allt av när vi kom fram och en lång natt skred fram ända fram till morgonsidan innan han ville komma ut. En stor härlig kille på 4.500 gr och 52 cm lång såg dagens ljus där i Boden 4.52. Trots att det är så länge sedan kan man ändå komma ihåg den hisnande känslan att få föda ett barn. Det finns inget i livet som kan mäta sig med det. Hade det bara varit för att föda hade jag kunnat ha tio barn men att vara förälder är ett livslångt engagemang med en gnagande oro i bakvattnet, som förvisso avtar lite när barnen blir vuxna men varje dag finns där tanken om hur de mår; om de är lyckliga eller olyckliga, om de har pengar, om de får känna kärlek.