Maria Larssons eviga ögonblick
Har nyss kommit hem från bion och sett den fantastiska filmen Maria Larssons eviga ögonblick av Jan Troell. Det var länge sedan jag såg en så bra svensk film, kan inte påminna mig någon på de senaste åren som kommer upp i den här klassen.
Filmen handlar om Maria (spelad av en finsk tjej som heter Maria Heiskainen) som lever med sin man Sigfrid (Mikael Persbrandt) och deras barnaskara som hela tiden förökar sig. Det är i början av förra seklet och det är hårda livsvillkor, både när det gäller att vara daglönearbetare som man och hemmaarbetande ständigt gravid kvinna som försöker hålla ihop familjen när maken kommer hem i fyllan och är ständigt med andra kvinnor. Filmen kretsar kring den kamera som Maria vann innan hon gifte sig med Sigfrid. Med den i handen slukas hon av möjligheten att se världen genom linsen. Ett sätt för henne att frånkoppla sig från den vardag som håller på att förtära henne. Det är lättare att frysa ögonblicket än att vara i det levande.
Hela filmen är som en kärleksförklaring till konsten och skapandet, och då i synnerhet fotograferandet och filmen. Troell beskriver sin egen skapande process genom Maria Larsson kameralins och vi får således ett metaperspektiv på filmandets konst.
Förutom denna kärleksförklaring är det även en beskrivning av ett samhälle där arbetarrörelsen just håller på att mobilisera sig, kvinnans villkor aktualiseras och konsten att "stå ut" när livet inte ger en några alternativ. En kontrast till det samhälle vi lever i dag där vi knappt kan äta samma mat två dagar i rad utan att vara rädd att vi ska drabbas av skörbjugg.
Alla karaktärer är sammansatta och inte schablonartade på något sätt. Man kan inte låta bli att tycka om Sigfrid trots hans ilska, otrohet och misshandel av Maria. Inget är skildrat svart eller vitt och det är så befriande.
SE DEN!
Kommentarer
Trackback
