Mig äger ingen
Solen lyser fortfarande och dåsigheten tynger min kropp när jag sitter på altanen och läser mina böcker.
Just nu håller jag på med Åsa Linderborgs Mig äger ingen. En fantastisk barndomsskildring om en uppväxt som enligt socialstyrelsens stadgar inte borde finnas i något register, men som ändock finns där, fullt påtaglig. Boken är en självbiografisk skildring om hur hennes uppväxt med sin alkoholiserade pappa tedde sig under 70-talets Sverige. För mig som var ung då känns det extra roligt att läsa texten då många referenser till dåtidens vardagligheter , som TV-program som Drutten och Gena, det politiska tänket, vilken musik man lyssnade på; Hoola Bandola eller ABBA, vaskas fram mellan historien om Åsas utsatthet i misären. Hon skriver enkelt och har ett tilltal som gör att ingen lämnas oberörd.
För övrigt så verkar grannarna försöka slå varandra i rustningshysteri. Samtalen går ungefär så här bland de unga nyinflyttade manliga stackarna(kvinnorna tar hand om barnen och lagar mat, förmodar jag, eftersom de inte syns till):
-Jaså, har ni hunnit så här långt...
-Ja, det gäller att ligga i. Var på Byggmax i morse och köpte brädor till trappen. Har du inte varit dit ännu?
-Njä, jag har inte det. Det är lite svårt med att få till vinklarna.
-Det är skitlätt, gör bara så här och så här och sen blir det bra...
-Säger du ja....ja, vi får väl se hur det blir
Jag tror att 30-årsåldern innebär att man måste på något sätt bevisa att man äntligen blivit vuxen och klarar av alla livets svårigheter som vinklar och andra påtagliga problem . Synd bara att man inte bara kan vara tillsammans med sina små barn och njuta mer av det i stället. Snart nog hinner man kapa brädor, riva golv m.m utan att någon pockar på ens uppmärksamhet. Barnen är bara små en gång, jag vet.
Kommentarer
Trackback
