bloggella

Min morfar var en stor man i det tysta. Det har inte skrivits några långa artiklar eller delats ut några priser till honom, men jag tror inte han saknade det heller. Han var ganska nöjd ändå. Jag tror han var den snällaste människa jag träffat någon gång. Han hade konsten att  anpassa sig till olika situationer, kanske främst efter min saliga mormors idéer. Hon sa: "nu åker vi till Västerbotten och plockar bär" och då körde han utan krut bilen långt mot skogen eller " nu åker vi och fiskar" och då plockade han ihop fiskegrejerna  (inga flytvästar) och sen körde han bilen mot vattnet. Nu gillade han att köra bil, men ändå. Eller så traskade  han efter glass i boxen ute i förrådet när vi kom på besök på Trossvägen, naturligtvis på order av mormor. Kanske knöt han näven i fickan på väg ut på de hala stenarna men aldrig visade han att han blev lite irriterad eller less. Ibland brukade han berätta historier om hur han röt till på jobbet (järnverket) och sa sanningen. Jag hoppas att det var så eller så ville han visa för oss andra att han minsann var "en riktig karl" som ingen satt sig på. Vad vet jag.  För mig behövde han inte bevisa något, det spelade ingen roll, för mig var han ju morfar som hade lärt mig att plocka hallon i trädgårdslandet när jag var liten, det räckte.

Men samtidigt så tror jag att han tidigt kommit på det här med Konsten att vara snäll långt före Stefan Einhorn ens började fundera på ämnet som liten pojke. Att vara snäll är  att bejaka livet, att inte låta negativ energi ta över ens vardag, att se positivt på sina medmänniskor. För han var inte mesig utan han såg konsten att vara snäll som en kärlekshandling, både till mormor och livet. Livet är för kort för att man bara ska gå omkring och vara förbannad hela tiden. Det försöker jag tänka på i mina mörka stunder och  hoppas jag att jag ärvt lite av min morfar, trots att jag många gånger känner igen mig mer i min mormors sätt att vara.